Kummakivi

Som alltid, när tid närmar sig hemfärd så

vill man hinna med så mycket mer...

Handla sånt som inte finns att få tag på hemma.

Pränta in det visuella runtomkring på hornhinnan,

skapa ytterligare minnen att ha med sig inombords.

Sista dagen...morbror ville visa oss en sten.

I skogen.

Några kilometers promenad in i skogen

och så uppenbarade sig stenen.

Kummakivi. 

Där står den majestätisk och bara är.

Klippan är len och fin, medans själva stenen är mer ruff

på ytan. Där har den stått sen istiden tror jag...det

är ju några år sedan. Maffigt, eller hur?

Bakom trädet på höger sida skymtas morbrors

ryggtavla, så stenen är ganska så rejäl i sin storlek...

Vi fortsatte vår promenad över en mossbro,

runt en sjö. Släckte törsten med päronlimonad

och bevittnade älgens fotspår på samma stig. 

Med vemod återvände vi till stugan för 

en sista simtur och bastubad.

Vaknade innan väckarklockan.

Morgondimman låg tät över sjön.

Vi hade en tid att passa.

Och ett evenemang att besöka 

som verkade mycket intressant.

I takt med att solen gick upp 

skingrades dimman.

Har vi med oss allting? Inget som vi glömt?

Och ett suck.

Så fort tiden gick. 

En hjärtlig kram och tårfyllda ögon,

hej då för den här gången H & E. Hoppas

vi ses snart åter...

Några timmars bilfärd ner mot den finska

kusten, vi skulle hinna med en visit till Loviisa

innan båten tog med oss till havs...

Väl i Loviisa och med en blick på klockan

och ett konstaterande att vi har max två timmar

till förfogande...hm, först såg jag torget

fullt med loppisstånd...sen gjorde hungern sig

påmind...och tänkte tanken högt, ska vi kompromissa

lite...skippa själva evenemanget  och nöja oss med

mat och en loppisrunda...Ju längre in i händelsernas

centrum vi kom, så kändes det bara mer...åh! det här vill 

jag se mer av...titta där! åh...det var som att öppna

en chokladkartong och försöka gissa sig fram vilken bit

som skulle vara godast...