När man åker med i en känslomässig
berg och dalbana, då stabiliteten i vardagslivet
är något orolig. Där ovetskapen har ändrats till
fakta, medför med sig ett visst lugn men med många
nya frågor som väntar på svar.
Känsloregistret som rubbar väl balansen
i kroppen som fryser och är varm om vartannat.
Balansgången med att vilja ge igen
öga för öga, tand för tand...är hårfin.
Men.
Med skillnaden att inte ge igen med samma
mått. Bara vänta och se vad som händer.
Byråkrati, myndigheter, instanser hit och dit.
Fullmakt, otillgänglighet, tillgänglighet.
Sätta locket på den kokande kastrullen
och hoppas på att kastrullen inte kokar över.
Lika rörig är texten som fingrarna
något fundersamt knappar fram på
tangentbordet, lika rörig känns huvudkontoret
som hela tiden upprepar orden OM och MEN.
Tid, kommer att förflyta.
Minuter som blir till timmar, timmar som
blir till dygn. Dagar som blir till
månader där årstiderna växlar från kallt
till varmt. Människors liv som för alltid förändrats.
För oss, en fridfull tillvaro med en trygg
punkt i fäderneslandet som medvetet förstörts
och orsakat oss en sorg vi måste ta oss igenom
på ett eller annat sätt.
För de andra, som är inblandade i denna tragedi,
har livet fått sig en oväntad vändning, problematik
som måste åtgärdas och påverkar många
människors liv i många år framöver.
Vi kan bygga nytt.
Börja om från början.
De andra som berörs har en svårare
uppgift framför sig, hur kommer framtiden
att se ut för de inblandade? Vad kommer att
hända? Vad är de för människor och vad
tänker de på? Hur ska de gå vidare med livet?
För oss en sorg.
Ett skede i livet som inte var önskvärd.
Men...vi kan bygga nytt.
För de andra iblandade. En tragedi.
Med förödande konsekvenser. Som möjligen
påverkar resten av deras liv, förhoppningsvis
till det bättre.
Prata, kramas. Vara där för varandra.
Lyssna.
Söka efter lugnet.
Jag tänder en låga. En låga i september.
September som avslutade en milstolpe i vårt stugliv.
Där förkolnade rester ska begravas och vinterns
vita täcke ska komma med frid. Till våren
när knopparna brister kanske vi vågar tro igen
att allt kommer att bli bra.
Jag tänder en låga i september, jag tänder flera.
För visst ger den stillsam ro, ett lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar